Då jag studerade i Uppsala sa en hundägare till min man att hen ifrågasatte om det var bra att jag hade hand om hunden då hen trodde jag var förståndshandikappad eftersom jag gick plockade med papperslappar och mumlade konstigheter. ”Min fru pluggar till veterinär och det är latinet hon kämpar med” var hans svar. Idag har jag åter börjat med papperslappar och tränar på högläsning så jag hoppas på att inte Thor, vår hund eller fåglarna skvallrar om mitt normavvikande beteende. Fast med tid förändrar sig normen för normalbeteende för att de som numera till synes pratar för sig själva pratar med någon bekant via handsfreetelefoner.

Den text som finns på lapparna är mina delar av ”Kluks kvinnor berättar” som den 23 Maj har  världspremiär på Kluksgården där vi har träffats många gånger och berättat för varandra. Mest intressant är det att lyssna till de andra kvinnorna. Fast min egen historia är välkänd för mig är det både härligt och spännande att få vara delaktig i berättandet. Visst är det en smula pirrigt men min plats vid bordet gör att jag känner mig stolt men oroa er inte för jag skall inte sticka näsan så högt i vädret att det börjar regna in.

Då jag är orolig och rädd för det mesta har jag lärt mig att vara modig. Skulle jag behöva en matta att gömma mig under en stund efter föreställningen har de andra kvinnorna och Martin lovat att det går an.

Yvonne

IMG_2081

Uncategorized

Igår när vi körde hem från Kluk pratade vi om ljuset, att man liksom glömmer bort varje vinter att det blir så ljust här. Med i bilen var Anna Melin som kommer göra en film om sitt möte med Kluk och dess kvinnor. Filmen ska vara klar till redovisningen i september. Så det är gott om tid.

Det är mindre än en månad kvar tills vi ska sitta på Kluksgården och berätta våra historier för de som vill höra. Vår manifestation av kvinnligt berättande tar plats under Pingshelgen, den 23 maj kl. 16.00 är det dags för sju kvinnor (minst) att sätta sig ned för att vara så modiga som jag vet att de kan vara.

Det kommer handla om gamla tider, om svårigheten att vara den som står mitt emellan, om att bry sig mer om djur än djurägare, om glädjen över att gå på en grusväg, om att gömma sig för grannens hund, om tvingas inse att vi är fruktansvärt priviligierade här, om varför unga kvinnor mår så dåligt idag, om varför Kluk är den bästa platsen på jorden och om varför det kan vara svårt att bo i Kluk.

Det kommer inte att bli lätt men det kommer att bli bra, mer än bra om ni frågar mig. Jag tror att det kan vara ett av de viktigaste projekten jag nånsin arbetat med. Vi har skrattat, gråtit och lärt oss av varandra. Det här är bara början, hoppas och tror jag. Jag hoppas att någon av kvinnorna vill delge sina tankar även i den här bloggen, det ska jag fråga om nästa vecka då vi ses igen.

Martin Johansson

Yvonne och Emilia

 

 

Uncategorized

All snö som föll sist var nu borta. Hjortarna vågade sig ut på åkrarna nedanför U. som vi köper finfina ägg av. Hon har hur många hönor som helst där uppe på höjden.

Det lyser på Kluksgårns bibliotek där jag spenderade mycket tid som ung, läsandet har jag i blodet från tidigare generationer. Vet inte vad som väntar ikväll men redan efter några minuter inser jag att detta kommer bli omvälvande. Tre nya kvinnor + A. deltar ikväll. Alla med helt olika historier men alla så oerhört viktiga att prata om. Det här kommer att bli bra, tänker jag, riktigt bra. Hemmadöttrar, generationsboende, småskollärartjänst och inflyttningens konstigheter avhandlas.

Här är ett utdrag från en av berättelserna:

”Den största chocken fick jag första vintern. Maken var nere i Götet en sväng och här snöa ymnigt. Då jobbade jag ju i Östersund och när jag kom hem var plan (gårdsplanen) skottad. Vem har varit på min plan? Ingen har rätt att vara på min tomt. Har nån varit inne? Nej, ingen hade varit inne, ingen hade velat mig illa, ingen hade velat göra mig rädd eller förvirrad. Någon hade haft förståelse för att det skulle bli svårt för mig att komma in med bilen och skotta plan ren från all snö, med en liten skyffel. Jag insåg vem det var; en granne och jag hamna i en hög på golvet och undrade: – Hur kan en människa vara så omtänksam?”

På vägen hem improvisations-trallar jag folkmusik. Det har nog aldrig hänt förut.

Plansch från Kluks bibliotek.

 

 

 

Uncategorized